Olyckan beror av allt att döma av att jord och sten har rasat ner på spåret vilket har lett till en omfattande tågurspårning där loket störtat ner från banvallen och landat på den intilliggande E6:an. Tåget var på väg från Trondheim till Bodø. Urspårningen skedde nära den lilla orten Finnejdfjord som ligger strax söder om Mo i Rana. Det vill säga i höjd med Luleå. Järnvägen följer på olycksplatsen en fjordstrand med tämligen branta sluttningar ner mot vattnet. Det har också regnat en hel del det senaste dygnet vilket kan ha lett till att jordmassorna blivit mjukare.

Denna typ av sträckningar är en risk och Sveriges genom tiderna värsta tågolycka är ett skred. Den så kallade Getå-olyckan 1918 krävde 42 människoliv. Ett skäl till att olyckan blev så allvarlig var att vagnarna hade träkorgar. Det ledde till att många vagnar bröts sönder när de rutschade utför slänten. Strax utbröt sedan en brand i vagnarnas trävirke och många människor, som satt fastklämda, omkom i lågorna. Getå-olyckan ledde till att man utvecklade vagntekniken. Olyckan innebar också en utveckling av den svenska geotekniken. Loket som var inblandat i olyckan, F 1200, såldes 1937 till de danska statsbanorna, DSB. Efter avslutad tjänst i Danmark återbördades det till Sverige och finns idag bevarat på järnvägsmuseet i Gävle.

På järnvägssträckor där man bedömer att det finns en risk för skred har vi i Sverige så kallade skredvarningsanläggningar som ska stoppa tågtrafiken i händelse av skred.